Skolämnet livskunskap har vuxit fram i svenska skolor under det senaste decenniet, ofta utifrån en ambition att främja hälsa och att konkretisera skolans värdegrundsarbete. Mot bakgrunden att livskunskap inte är obligatoriskt i svensk skola och därför saknar nationella riktlinjer har ämnet i den lokala skolpraktiken kommit att omfattas av en mängd olika arbetssätt och program.
Avhandlingens syfte är att förstå och belysa hur skolämnet livskunskap växer fram, definieras och organiseras i skolans kontext. Studien omfattar hur aktörer i de olika praktiker som omfattas av skolans fält (politiker, statliga myndigheter, kommunala tjänstemän, pedagoger och barn) tolkar och organiserar livskunskap som skolämne. Särskild uppmärksamhet riktas mot den syn på barn och barndom som skapas genom organisationen av detta komplexa ämne.
Studien har en barndomssociologisk ansats (James & Prout, 1997; Corsaro, 2005), kombinerad med kritisk diskursanalys (Fairclough, 2010). Det empiriska materialet är insamlat med flera olika metoder: som exempelvis policydokument på såväl nationell som lokal nivå; intervjuer med kommunala nyckelpersoner; samt ett etnografiskt fältarbete och videoinspelningar. Studien fokuserar framförallt grundskolor i Malmö, en stad där man satsat särskilt på livskunskap som skolämne som en del av kommunens folkhälsoarbete.
Analysen visar bland annat hur ämnet i skolans vardagspraktik snarare utgår ifrån lokalt avgränsade sociala problem, än från de gemensamma värden som framhålls i läroplanen. Sättet att organisera ämnet i klassrummet medför i vissa situationer en förskjutning av lärarens roll, från att vara pedagog till att bli mer terapeutisk. Innehållet i ämnet rör sig ofta på ett för barnen privat plan och barns privata relationer lyfts upp till offentliga samtal i syfte att lösa konflikter. Barnen gör dock i flera fall motstånd mot lärares upplägg och innehåll.
