Alla dessa djäfla qvinnor utgör en utmärkt introduktion till sjuttonhundratalets kvinnohistoria där författaren, som använder ett lekfullt, lättillgängligt språk, även lyckas med att väva in de kvinnliga pionjärer som kämpat mot övermakten från fjortonhundratalet och framåt. Intressant, spännande och otroligt medryckande.
Helhetsbetyg: 5, BTJ
Historien har varit ett långt stafettlopp av kvinnokamp. Det har i alla tider funnits kvinnor som ifrågasatt den roll som tilldelats deras kön.
Kvinnor som visat på orättvisor, som högljutt protesterat, som trotsat hån och hot.
Och i vissa fall offrat sina liv.
Hedvig Charlotta Nordenflycht, Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft är tre kvinnokämpar från 1700-talet som tog striden för alla kvinnors rättigheter. Med hjälp av dessa tre modiga kvinnor berättar Anna Laestadius Larsson om tusen år av bortglömd historia. Om förebilderna som inspirerat till förändring. Om pionjärerna som gett kommande generationer kraft.
Om de allra första feministerna.
Anna Laestadius Larsson har tidigare utgivit sex historiska romaner som alla haft kvinnors liv och levnadsvillkor i fokus, Alla dessa djäfla qvinnor är hennes första populärhistoriska bok.
Intervju med Anna Laestadius Larsson
Hur vaknade ditt intresse för dessa kvinnokämpar från 1700-talet?
- De är tre av mina största favoriter i kvinnohistorien och de figurerar alla på olika sätt i mina romaner. Hedvig tog fajten med manschauvinisten och filosofen Rousseau. Mary och Olympe blev så jäkla förbannade när de upptäckte att de mänskliga rättigheter som fastslagits i den franska revolutionen enbart gällde männen att de skrev var sitt manifest om kvinnans rättigheter. Jag är så glad för att jag nu får sprida kunskapen om deras fantastiskt spännande liv och gärningar.
Ser du några gemensamma drag hos huvudpersonerna i din bok?
- Alla tre är otroligt modiga. De vågar stå fria i tanken och gå emot rådande normer. Och trots mängder av motgångar ger de inte upp.
Finns det likheter mellan 1700-talets kvinnokamp och det som sker i vår tid?
- Det finns likheter vad gäller motståndet. 1700-talsfeministerna beskylldes ofta för att vara fula och manhaftiga, inga riktiga kvinnor. Och samtidigt, motsägelsefullt, var slutshaming precis som nu en vanlig taktik, att ifrågasätta deras sexuella vandel och hävda att de låg med alla. Där hade den slagfärdiga Olympe ett inspirerande svar på tal: "Visst kan jag ha väckt någras beundran men jag försäkrar att ingen lagstiftare har väckt min: utan att förhäva mig kan jag dementera det skarpt, jag ser inga män som är mig värda."
