Carl Gustaf Tessin var en rikt utrustad, men även en sammansatt person. Han föddes 1695 som son till arkitekten och hovmannen Nicodemus Tessin d.y. och grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock. Han växte upp i Tessinska palatset, strategiskt beläget nära faderns slottsbygge.
Till faderns besvikelse blev sonen inte arkitekt, däremot en framstående konstkännare, men det var politiken och särskilt utrikespolitiken som lockade. Som lantmarskalk dompterade han under 1738/39 års riksdag adelsståndet genom sin lysande talekonst och bidrog därmed väsentligt till hattpartiets seger. Tessin nådde så småningom rikets högsta politiska ämbete, och som kanslipresident 17471752 visade han stor skicklighet under det långa och tunga arbetet på att återvinna Sveriges oberoende efter det katastrofala ryska kriget 17411743, vilket kan ses som hans främsta politiska insats. Betydelsefulla var också de fem år Tessin var guvernör för kronprins Gustaf.
Det är påfallande att det skrivits mer om Tessin som konstmagnat, samlare, internationell kulturpersonlighet och konstkännare än som politiker. Genombrottet för Tessins stora kärlek till Frankrike kom under ett diplomatiskt uppdrag till det franska hovet 17391742 där han fick utlopp för sin samlarvurm, och byggde upp en samling samtida konst av enastående kvalitet. Tessin blev en av de främsta tillskyndarna och försvararna av den franska kulturen och det franska språket i Sverige.
Tessins politiska bana slutade i ett misslyckande. Hans strävan under de tio sista åren av sin politiskt verksamma tid var att åstadkomma nationell enighet, men den allt häftigare partikampen omintetgjorde hans ansträngningar. År 1751 kom det till en brytning mellan Tessin och den av honom beundrade Lovisa Ulrika. Meningsskiljaktigheter i fråga om kronprinsens uppfostran tillkom, och 1754 fullbordades brytningen mellan drottningen och hennes forne gunstling under uppseendeväckande former, vilket djupt plågade Tessin. I realiteten innebar detta slutet på Tessins politiska karriär. Efter några år drog sig Tessin tillbaka till sitt slott på Åkerö. En genomgång av den dagbok han förde där åren 1756 till året före sin död 1770 visar upp bilden av en ytterst känslig man som med frenesi försvarar sig själv och sina gärningar. Han hade alltid rätt och kunde inte förstå att hans fiender inte insett hans goda uppsåt, och vilka stora tjänster han gjort landet.
Göran Nilzén är docent i historia och var i många år verksam vid Riksarkivet och som huvudredaktör för Svenskt biografiskt lexikon.
Han har tidigare utgivit: Carl Gyllenborg en frihetstida hattpolitiker (2007), Flygare i Sverige (2009), Stridsflygarna jaktpiloter under första och andra världskriget (2010)
