-
Långsamt obehag
Författaren målar upp en bild av händelseförloppet och omgivningen på ett sätt som gör att man som läsare verkligen känner att man är där, att man är med. En underliggande obehagskänsla är ständigt närvarande, paniken ligger och pyr någonstans men bryter inte ut. Man känner en frustration över det gradvis sönderfallande samhället och vill hela tiden veta mer om vad det är som egentligen pågår. Personligen hade jag gärna sett mer av det men tror inte att det är det som är poängen. Vågar man hoppas på en forsättning..?