Minnesrika år i en liten kommun I livets lotteri är det ingen som i förväg vet om eller när en människa hamnar innanför eller utanför det normativa skranket. Någon har sagt att ett bra mått på samhällets kulturella nivå visar sig i hur man tar hand om sina handikappade. Att det kan vara en avsevärd utmaning att ta ställning för samhällets olycksbarn utifrån en humanvetenskaplig idétradition har vi och många med oss fått erfara. Den här skriften tillägnas dem som arbetar, utbildar sig och forskar inom den sociala omsorgens områden. Unika, konkreta situationer behöver berättas om och tolkas som komplement till de mer generaliserande lägesbeskrivningar och rapporter om den sociala omsorgen som finns att tillgå. Vi som vill berätta om våra erfarenheter från arbetet med barn och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i Söderhamns kommun har som gemensam nämnare att vi tror på värdet av och möjligheten till äkta möten människor emellan. När den sociala omsorgen kommunaliserades, det vill säga övergick från landstinget till kommunen med början 1994 var den grundläggande tanken att invånare i en kommun skulle behandlas ur ett mer jämlikt perspektiv: De med intellektuell funktionsnedsättning skulle bli som vi! Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, skulle tolkas och införas i Sveriges kommuner. Samma rättigheter skulle gälla för alla kommunens medborgare. Människors lika värde är ju inte självklart begrepp vare sig för gemene man eller kommunal byråkrati men om ett samhälle ska genomsyras av delaktighet och medskaparanda kan det inte finnas några som inte räknas med. Alla ska känna att de är sedda och hörda oavsett personliga förutsättningar. Ett sådant betraktelsesätt innebär stora utmaningar för de yrkeskategorier som berörs då gamla arbetssätt, de som passade på institutionen, måste ersättas av nya som bättre svarar an till lagens intentioner. Med erfarenheter utifrån våra olika professioner, men med samma ställningstagande för ett humanvetenskapligt synsätt, vill vi nu efteråt, när vi klivit av arbetet och blivit pensionärer, berätta hur vi uppfattade vad som hände när de skulle bli som vi. Vad som hände där och då och hur det är här och nu samt förhoppningar om framtiden. Våra berättelser, våra perspektiv och horisonter ger en av flera bilder av en omsorgsprocess under en begränsad tid. Då forskning inom humaniora, och inte minst inom filosofin, ofta fastnar i akademierna vill vi också visa på hur teorier faktiskt kan tolkas och användas i det vardagsnära arbetet. Vi har naturligtvis inte som ambition att ge en objektiv beskrivning eller en sanning. Sveriges kommuner löste kommunaliseringen på olika sätt, vilket innebär att i boken skildras endast en del av vad som hände i en av landets 290 kommuner. Våra erfarenheter är i huvudsak hämtade från den dagliga verksamheten, särskolan och särskild utbildning för vuxna. När en dag gått finns den inte längre kvar. Vad återstår då mer än en berättelse? Om berättelsen inte berättades och böcker inte skrevs skulle människorna leva som djur, enbart för dagen. Isaac Singer 6 Ett annat viktigt skäl med våra berättelser är att vi tycker oss märka att den sociala omsorgen tenderar att mätas och konstrueras utifrån ett näringslivsperspektiv, precis som samhället i övrigt. Vi hoppas att denna bok ska ses som ett fruktbart alternativ till den utveckling som sker idag. Först i ordningen kommer Anita Erikssons berättelse om hur det en gång var i Sverige. Hon låter oss ta del av en artikel som publicerats i tidningen Intra. I ett samtal hemma hos Ivan Erlandsson berättar han om sina upplevelser över hur det var att växa upp på en asyl. Anita kom till den dagliga verksamheten 2004. Innan dess arbetade hon19 år med reklam och utbildning på ett företag där man tillverkar sågverksmaskiner. Under de fyra första åren som jag arbetat med personer som har olika funktionsnedsättningar har jag utvecklats mer som människa än under de 19 åren inom verkstadsindustrin! säger Ani
